Om oss

Jag hamnade i denna bransch av en slump. Jag och mina två kusiner hade bestämt oss för att bli entreprenörer men frågan var bara inom vilket område. Min egen pappa hade tragglat engångshyvlar hela sitt liv och små tussar av toalettpapper i pappas ansikte hörde till vanligheterna vid vårt frukostbord. Visst fanns Gillette i matvaruaffären även i början av 2000-talet, men om man ville ha lite mer klass och stil än en gummihyvel fick man ta flyget till närmsta metropol för ett sortiment värt namnet. Vilken perfekt anledning att starta eget företag!

Ända sedan starten var tanken att Man of greatness skulle vara som en portal ut i världen. Hos oss skulle man höra larmet från de stora städerna och känna doften från fjärran handelsplatser. Vi tillbringade all vår tid med att dammsuga nätforum efter information och produkttips, ringa distributörer och hacka oss fram på taskiga språkblandningar av kinesiska, spanska och engelska.

Och så var livet även som företagsledare i början. Jag kom från en glammig (nåja) tillvaro som skattejurist i Stockholm och New York, men nu plötsligt jobbade jag på lager i hålan Helsingborg. Och jag njöt i fulla drag - förutom av den ekonomiska situationen. Ett företag som växer fullkomligt äter pengar och det som möjligtvis var kvar vid årets slut tog Skatteverket. Livet som entreprenör var ingen dans på rosor, vilket passade mig utmärkt. ”En drake lyfter inte i medvind utan i motvind” har alltid varit mitt motto. Och Jesus vilken motvind jag hade hamnat i!

Jag skulle aldrig be någon utföra en uppgift som jag inte är beredd att göra själv, så de där första åren med städningen av personaltoaletten var verkligen välinvesterade.

Vi blev lurade av kineser, utsatta för bank- och fakturabedrägerier, hamnade i varumärkestvister, slogs med facket om löjliga saker, bråkade med leverantörer, bråkade med varandra (jag och kusinerna), stämde finska staten och städade personaltoaletter (eftersom alla pengar gick åt till att växa fanns det inga pengar över till en städfirma).

 Jag skulle aldrig be någon utföra en uppgift som  jag  inte är beredd att göra själv, så de där första  åren  med städningen av personaltoaletten var  verkligen  välinvesterade. Ingen anställd på Man of greatness, och jag  menar verkligen ingen, har ens lyft ett  ögonbryn när  jag bett dem att gå ut med sopor,  städa upp kundspyor (ja faktiskt, killen gillade inte  parfymen),  inventera lager i iskyla eller när jag bett  kontorspersonalen att arbeta till kl 23 på Lillejulafton och vara på plats igen kl 07.00 på Juldagen. Som chef måste man själv sätta  parametrarna och då hänger  personalen lätt på.  

 Resultatet av allt detta slit blev ett sortiment som, på den manliga arenan, är oöverträffat i Sverige. Ja, nästan i världen faktiskt. Tillväxten sköt iväg, antalet anställda flerdubblades och ytterligare ben i affärsmodellen lades till. Helt plötsligt hade vi, förutom e-handeln, även fysiska butiker och sålde våra egna varumärken till NK och Åhlens. 

Min pappa dog i en båtolycka några år efter vi hade startat Man of greatness. Än idag får jag ett sting i hjärtat när män i övre medelåldern (min pappa var 57 när han förolyckades) ringer eller mailar till kundtjänst med frågor kring sina problem, alltifrån tunnhårighet till svettningar. Jag vet att det sitter långt inne och att det krävs mycket mod att tala om dessa saker med en främling för en man i den åldern. Min pappa hade Winston Churchill och James Bond som förebilder och dessa evigt maskulina män behövde definitivt inte någon skönhetshjälp för att gå till historien, löd argumentet.

Vi ser kanske inte vad som händer bakom kulisserna, men sanningen är den att dessa hjältar faktiskt fått otroligt mycket skönhetshjälp. Jag hittade nyligen en bild på Sean Connery, utan smink och styling, där han ser ut som vilken svensk herre som helst i pensionsåldern. Information som till viss del störde min världsbild, ska jag erkänna. Likväl är jag glad att min pappa aldrig nåddes av denna information utan fick leva i illusionen att vissa män är genetiskt snygga och manliga nog att hoppa från tåg, jaga skurkar med guldtänder och lägra blondiner - allt oavbrutet under två dygn, utan en svettdroppe som resultat. Idag förstår jag bättre att James utan tvekan måste ha ägt alla deodoranters moder, i annat fall skulle den där blondinen hamnat i horisontalläge av ren medvetslöshet efter närkontakt med hans armhåla.

Nåväl.  

De flesta av oss gillar en person som är hel, ren, luktar gott och tar hand om sig själv. Och dagens man bejakar detta och hittar sin egen väg och sina egna rutiner, långt bort från det kvinnliga. Jag upplever att tiden är förbi då mannen i smyg lånade sin sambos fuktkräm eller lät hustrun köpa parfymen till honom (efter hennes personliga smak). I dag traskar kunniga, pålästa och självsäkra män in genom våra dörrar och beställer parfymer efter doftnoter och diskuterar vinkeln på ett rakblad med kunskapen hos en professor. Eller läxar upp vår personal om varför skäggoljan innehåller tistelolja i stället för den marockanska arganolja han finner så mycket bättre. Detta är vardag för oss. Men det tillhör även vår vardag att möta mannen som rodnande frågar om det finns något hjälpmedel mot hans rakfinnar eller tunna hårväxt på huvudet, rodnande av den anledningen att han fortfarande tycker att sådant här är pinsamt. Då tänker jag på min pappa. Och svarar att tunnhårighet är ett tecken på virilitet och därför ska bäras med stolthet.

Men om han trots detta vill göra något åt saken så har vi grejorna.